Tisdagen den 30 september var det dags för besök i Barbarescodistriktet. Barbaresco DOCG ligger strax nordost om Alba och består av tre olika byar, alla med sina olika karaktärer: Barbaresco, Neive och Treiso. Det är ett lite annat klimat i Barbarescodistrriktet, jämfört med Barolodistriktet. Barbaresco ligger lite närmare floden Tanero än vad Barolo gör. Därför har Barbaresco ett lite mildare klimat, och med lägre kullar. Druvorna mognar tidigare, får inte så hög syra och har mjukare tanniner. Barbarescoviner lagras i ett år på fat, och ett år på flaska (jämför med Barolo som lagras två år på fat och ett år på flaska). Både Barbaresco och Barolo producerar DOCG-viner.
På 1960-talet skapades vinlagar som var tänkta att skydda vinmakningen och druvsorterna i Italien. Italien har över 350 stycken olika druvsorter. Det skapades tre olika kategorier mellan 1960- och 1980-talet. Den lägsta kategorin är bordsvin, vino da tavola, som kommer från vilka områden som helst. Årtal eller druvsort eller ursprung behövs inte. Man kan dricka detta bordsvin under veckodagarna, och det säljs som bulkvin. Sex flaskor kostar 4 Euro, och italienarna dricker ungefär en halv liter per dag. Vino da tavola dricks ungt. Nästa kategori är DOC, Denominatione d'Origine Controllata. DOC-viner görs på traditionella recept, där varje region har sitt eget recept, t ex har Valpolicella, Chianti, Brunello sina egna recept. Man har en hel bok med regler om skörd, lagring, färg mm. Man tog helt enkelt de olika traditionerna i de olika regionerna och gjorde dessa till lagar för de olika regionerna. I Piemonte fanns bra traditioner, men i Chianti och Toscana var traditionen att göra viner som man drack under ett år. Man hade dålig teknik för att göra vin, och det var heller inte gjort för att lagras. Man hade lättdruckna viner med gröna druvor, och detta blev till lag. Man var alltså tvungen att följa lagarna, men många tröttnade på de dåliga vinlagarna så de började strunta i dessa. Vinmakarna började lämna konsortiet och vinlagarna, och skapade i mitten av 1990-talet IGT, alltså snäppet högre kvalitet än bordsvinet. Detta vin liknar bordsvin, men man fick nu fria händer för att konstbevattna. Man får bara använda druvor från regionen, vilka måste stå på etiketten, och även vinets färg ska stå på etiketten. Denna kategori tillåter producenterna att experimentera. Den enda region som inte har IGT är Piemonte, istället har man en gemensam "uppsamlings"-DOC som kallas Nebbiolo Langhe DOC. Inom denna får man nästan göra som man vill för reglerna är inte så strikta. Annars har Piemonte de mest strikta reglerna i hela Italien. Många är arga på vinlagarna, vilka inte betyder kvalitet. Många yngre vill inte längre vara med. Det är inte så lätt att välja ett vin i Italien för man kan inte gå efter DOC- och DOCG-kategorierna. Man ser ursprunget och området, men inte druvsorten. Kategorierna talar bara om att man har följt det som är ansett som tradition, så man behöver själv känna till vad som är mer eller mindre bra.
Inspektörer åker runt och besöker alla vingårdar som har DOC, de tar prover och gör kemiska analyser. Om vinet får godkänt av inspektörerna så kan det buteljeras för DOC. Inspektörerna granskar vinet varje år, och när det blir godkänt kan vinmakarna köpa etiketter för flaskorna med en slags id-kod, där antalet etiketter är baserat på storleken på produktionen. På handelskammaren i Florens måste vinmakarna sedan deklarera antal producerade flaskor. Det är svårt att på förhand veta precis hur många flaskor man ska producera för året, och ibland kontrolleras mängden vin i tankarna. Etiketterna kostar 0,15 Euro per styck.
Den tredje kategorin är DOCG, där Garantita har lagts till. Denna kategori ska garantera en smak av ursprung. Det är ca 40 vingårdar som har DOCG. Man ordnar en vinprovning med fem vinexperter som godkänner vinet innan buteljering. DOCG har alltså striktare regler än DOC. Med DOCG har man ofta lägre skördeuttag.
Det första besöket för dagen gör vi hos Cortese. De gör kraftfulla och imponerande Barbaresco från bra lägen i ett område som heter Rabaja. Det finns ca 100 producenter i Barbaresco, ca 800 ha, och vinerna härifrån exporteras överallt. Den här vingården ligger mitt i Barbarescoområdet. Cortese har åtta ha, och förutom Barbaresco gör de också Barbera d'Alba, Dolcetto d'Alba, Langhe Nebbiolo och Langhe Chardonnay. Vingården har en bra sydlig exponering för solen. Det är bara Chardonnay som inte odlas i sydläge. De har vinstockar som är mer än 60 år gamla. Vingården producerar ungefär 70.000 flaskor. Vinet exporteras till många länder, och Sverige är det tredje största exportlandet för Cortese. Man använder bara naturliga jästsvampar, dock inte för Chardonnay.
Det är svärsonen i familjen, Gabriele, som visar oss runt.
Gabriele berättar att 2014 har varit en svår säsong för vinodlingen. Sommaren har varit mycket våt och regnig, och Nebbiolodruvan behöver mycket tid för att mogna. September har dock varit torr och bra. Hagelstormar är ett hot mot druvorna när de börjar bli mogna. För att undvika hagelstormar skjuter de upp högtrycksluft, vilket skapar explosioner som spränger hagelmolnen.
Man arbetar med grön skörd, vilket minskar kvantiteten och ökar kvaliteten. När vi besöker vingården är Dolcetto och Chardonnay skördade. Åtta sorters vin produceras på vingården.Man odlar organiskt, men vingården är inte certifierad. Gabriele berättar att det inte är praktiskt möjligt att följa certifieringslagarna. Enligt lagarna skulle de behöva räkna bort fem rader på alla sidor av vingårdens gränser, och då skulle bara 60 procent av vinodlingarna återstå. Man har egentligen inget samarbete mellan de olika gårdarna när det gäller vinproduktionen, men däremot samarbetar man vid försäljningen.
För de bästa åren kan man producera reserva, sju år efter skörd. Man exporterar till många länder, varav Sverige är det tredje största landet.
De använder stora fat av slavonsk ek för Barbaresco. Alltså använder man endast stora slavonska fat för Nebbiolo. Fransk ek på mindre fat används för Chardonnay och Barbera. Barbera får mer rundhet och balans om dessa viner lagras på mindre franska ekfat. Vinerna får en söthet och vaniljsmak av den franska eken, för den är mer aggressiv och har mer "fire and smoke" till skillnad från slavonsk ek som är naturell.
Internationellt ville man för tio år sedan att Barbaresco skulle lagras på franska fat, men på den här vingården har man inte gjort så, varken förr eller senare. Nu har det blivit mer intressant att undersöka de mer traditionella metoderna, annars använder alla samma metoder världen över. Det är känt att Nebbiolo har mycket tanniner, och folk känner till detta och hur olika druvors egenskaper i olika regioner och länder. Här är man stolta över traditionerna och man vill inte förlora identiteten.
Barolo och Barbaresco kan ha ett långt liv. Gör man det inte traditionellt så blir det mer njutbart, men det kan då istället inte lagras så länge. Här lagrar man fortfarande vinet på gamla cementtankar, vilket ger Barbaresco ett uttryck av elegans.
Vi blir visade runt i deras vinkällare.
Och så ska vi då få smaka på några av deras viner, sammanlagt sex stycken.
Först kommer ett vin framställt av Dolcettodruvan. Det är ett Dolcetto d'Alba, från 2013. Detta är ett friskt vin i ung stil, med en trevlig doft och en ren fruktig smak. Det är endast lagrat på ståltank, och kan drickas som ett "everyday wine", och man kan säga att det är ett elegant lunchvin som är bäst att dricka ungt. Det går att lagra i två till tre år, sedan tappar det sin friskhet. Detta vin är det billigaste av de röda, och "alla" odlar Dolcetto. Det är ett karaktäristiskt vin, som säljs mycket till USA. Det kostar 3 Euro.
Därefter får vi prova ett Barbera d'Alba, från 2012. Detta vin är fruktigt, och med en typisk friskhet från druvan. Vinet har en trevlig fruktig doft. Det har en rund fin och mjuk smak, det är rundare än Dolcettovinet, och har mer kropp och friskhet. Vinet är traditionellt, och det är lagrat i barrique. Men dessa barrique är inte mer än 30 procent nya eftersom den franska eken är mer aggressiv. Vinet är mörkare, har en intensiv mörk frukt i doften, har tydliga fina tanniner, och med en ton av vaniljfat.
Det har en hög syra, är väl balanserat, och passar bra till mat. Man kan lagra vinet några år för att få ner syran, men det är fantastiskt fint även nu. Om vinet hade lagrats mer på fat skulle all syra ha försvunnit. Vinet är mycket elegant, och dess friskhet och elegans är något som vingården tycker är viktigt. Det tål en medellång lagring, vilket menas fem till sju år. En flaska kostar 11 Euro.
Nästa vin är ett Langhe Nebbiolo, från 2012. Vinet är till 100 procent framställt av Nebbiolodruvan, och från området Rabaja. Detta vin finns i Systembolagets beställningssortiment med nr 76953, och kostar då 187 kr, men det kan bara beställas till butiker i Stockholms län. Importör är Savino AB. Detta är ett vin som är gjort på en Nebbioloklon med en låg produktion, där produktionen minskar efter 25 år. Vinet kommer från den yngsta delen i vingården, från ganska unga vinrankor. Detta vin är mer klart och elegant, det har en fin kropp, är fylligt, och med en ganska ljus färg. Det är lagrat ett år på stora fat. Vinet har en bra doft som man kan dofta på länge. Det har en fin varm frukt, med en syrlig ton som man känner redan i doften. Vinet har en fin mogen frukt i smaken, med en finess och en liten torrhet som ändå inte tar över. Det har en bra frukt hela vägen. Vinet kan lagras medellänge, dvs mellan fem och sju år. Det kostar 10 Euro att köpa här.
Vi får prova ett Barbaresco, Rabaja från 2011. Det har lagrats på flaska i två år efter fatlagringen. Detta är en viktig årgång för vingården, då det är ett vin med större doft, mer intensiv frukt, nästan med portvinsstuk. Det har mycket runda tanniner och bra syra. Det är en typisk och traditionell Barbaresco som inte går att göra någon annanstans. Det kan lagras i 20 till 30 år och kostar 22 Euro.
Därefter får vi prova ytterligare ett Barbaresco, Rabaja, men från 2003. Detta är ett mjukt, lite rundare, komplext och otroligt varmt vin. Det kan lagras i ytterligare fyra till fem år. Vinet hade inte så mycket syra från från början, då både 2002 och 2003 var svåra år. Det var mycket regn 2002 och mycket sol och värme 2003. Detta vin har fina mognadstoner, med murkna löv och läder. Det är ett snabbmognande vin, till skillnad från årgången 2011 där mognaden kommer att gå långsammare. Det här vinet har mer russin, mer bränt, vilket kommer sig av värmen år 2003. Det är ändå samma storlek på frukten. Vinet kostar 30 Euro.
Det sista vinet vi provar är ett Barbaresco, Rabaja, Riserva, från 2006. Det här vinet har en större komplexitet och struktur. Det har en stark, fin, fruktig och stallig doft. Det är en tyngt i doften. Smaken är väldigt fin, med bra tanniner och syra. Det är som en explosion, som varar länge, och det är fantastiskt gott. Tanninerna bäddas fint in i frukten. Det kan säkert lagras i 30 till 50 år. Det kostar 42 Euro.
Efter att ha provat alla dessa välsmakande viner så får vi äntligen handla med oss dessa hem.
Här kan vi se en broschyr som vi fick hos Cortese.
På 1960-talet skapades vinlagar som var tänkta att skydda vinmakningen och druvsorterna i Italien. Italien har över 350 stycken olika druvsorter. Det skapades tre olika kategorier mellan 1960- och 1980-talet. Den lägsta kategorin är bordsvin, vino da tavola, som kommer från vilka områden som helst. Årtal eller druvsort eller ursprung behövs inte. Man kan dricka detta bordsvin under veckodagarna, och det säljs som bulkvin. Sex flaskor kostar 4 Euro, och italienarna dricker ungefär en halv liter per dag. Vino da tavola dricks ungt. Nästa kategori är DOC, Denominatione d'Origine Controllata. DOC-viner görs på traditionella recept, där varje region har sitt eget recept, t ex har Valpolicella, Chianti, Brunello sina egna recept. Man har en hel bok med regler om skörd, lagring, färg mm. Man tog helt enkelt de olika traditionerna i de olika regionerna och gjorde dessa till lagar för de olika regionerna. I Piemonte fanns bra traditioner, men i Chianti och Toscana var traditionen att göra viner som man drack under ett år. Man hade dålig teknik för att göra vin, och det var heller inte gjort för att lagras. Man hade lättdruckna viner med gröna druvor, och detta blev till lag. Man var alltså tvungen att följa lagarna, men många tröttnade på de dåliga vinlagarna så de började strunta i dessa. Vinmakarna började lämna konsortiet och vinlagarna, och skapade i mitten av 1990-talet IGT, alltså snäppet högre kvalitet än bordsvinet. Detta vin liknar bordsvin, men man fick nu fria händer för att konstbevattna. Man får bara använda druvor från regionen, vilka måste stå på etiketten, och även vinets färg ska stå på etiketten. Denna kategori tillåter producenterna att experimentera. Den enda region som inte har IGT är Piemonte, istället har man en gemensam "uppsamlings"-DOC som kallas Nebbiolo Langhe DOC. Inom denna får man nästan göra som man vill för reglerna är inte så strikta. Annars har Piemonte de mest strikta reglerna i hela Italien. Många är arga på vinlagarna, vilka inte betyder kvalitet. Många yngre vill inte längre vara med. Det är inte så lätt att välja ett vin i Italien för man kan inte gå efter DOC- och DOCG-kategorierna. Man ser ursprunget och området, men inte druvsorten. Kategorierna talar bara om att man har följt det som är ansett som tradition, så man behöver själv känna till vad som är mer eller mindre bra.
Inspektörer åker runt och besöker alla vingårdar som har DOC, de tar prover och gör kemiska analyser. Om vinet får godkänt av inspektörerna så kan det buteljeras för DOC. Inspektörerna granskar vinet varje år, och när det blir godkänt kan vinmakarna köpa etiketter för flaskorna med en slags id-kod, där antalet etiketter är baserat på storleken på produktionen. På handelskammaren i Florens måste vinmakarna sedan deklarera antal producerade flaskor. Det är svårt att på förhand veta precis hur många flaskor man ska producera för året, och ibland kontrolleras mängden vin i tankarna. Etiketterna kostar 0,15 Euro per styck.
Den tredje kategorin är DOCG, där Garantita har lagts till. Denna kategori ska garantera en smak av ursprung. Det är ca 40 vingårdar som har DOCG. Man ordnar en vinprovning med fem vinexperter som godkänner vinet innan buteljering. DOCG har alltså striktare regler än DOC. Med DOCG har man ofta lägre skördeuttag.
Det första besöket för dagen gör vi hos Cortese. De gör kraftfulla och imponerande Barbaresco från bra lägen i ett område som heter Rabaja. Det finns ca 100 producenter i Barbaresco, ca 800 ha, och vinerna härifrån exporteras överallt. Den här vingården ligger mitt i Barbarescoområdet. Cortese har åtta ha, och förutom Barbaresco gör de också Barbera d'Alba, Dolcetto d'Alba, Langhe Nebbiolo och Langhe Chardonnay. Vingården har en bra sydlig exponering för solen. Det är bara Chardonnay som inte odlas i sydläge. De har vinstockar som är mer än 60 år gamla. Vingården producerar ungefär 70.000 flaskor. Vinet exporteras till många länder, och Sverige är det tredje största exportlandet för Cortese. Man använder bara naturliga jästsvampar, dock inte för Chardonnay.
Det är svärsonen i familjen, Gabriele, som visar oss runt.
Gabriele berättar att 2014 har varit en svår säsong för vinodlingen. Sommaren har varit mycket våt och regnig, och Nebbiolodruvan behöver mycket tid för att mogna. September har dock varit torr och bra. Hagelstormar är ett hot mot druvorna när de börjar bli mogna. För att undvika hagelstormar skjuter de upp högtrycksluft, vilket skapar explosioner som spränger hagelmolnen.
Man arbetar med grön skörd, vilket minskar kvantiteten och ökar kvaliteten. När vi besöker vingården är Dolcetto och Chardonnay skördade. Åtta sorters vin produceras på vingården.Man odlar organiskt, men vingården är inte certifierad. Gabriele berättar att det inte är praktiskt möjligt att följa certifieringslagarna. Enligt lagarna skulle de behöva räkna bort fem rader på alla sidor av vingårdens gränser, och då skulle bara 60 procent av vinodlingarna återstå. Man har egentligen inget samarbete mellan de olika gårdarna när det gäller vinproduktionen, men däremot samarbetar man vid försäljningen.
För de bästa åren kan man producera reserva, sju år efter skörd. Man exporterar till många länder, varav Sverige är det tredje största landet.
De använder stora fat av slavonsk ek för Barbaresco. Alltså använder man endast stora slavonska fat för Nebbiolo. Fransk ek på mindre fat används för Chardonnay och Barbera. Barbera får mer rundhet och balans om dessa viner lagras på mindre franska ekfat. Vinerna får en söthet och vaniljsmak av den franska eken, för den är mer aggressiv och har mer "fire and smoke" till skillnad från slavonsk ek som är naturell.
Internationellt ville man för tio år sedan att Barbaresco skulle lagras på franska fat, men på den här vingården har man inte gjort så, varken förr eller senare. Nu har det blivit mer intressant att undersöka de mer traditionella metoderna, annars använder alla samma metoder världen över. Det är känt att Nebbiolo har mycket tanniner, och folk känner till detta och hur olika druvors egenskaper i olika regioner och länder. Här är man stolta över traditionerna och man vill inte förlora identiteten.
Barolo och Barbaresco kan ha ett långt liv. Gör man det inte traditionellt så blir det mer njutbart, men det kan då istället inte lagras så länge. Här lagrar man fortfarande vinet på gamla cementtankar, vilket ger Barbaresco ett uttryck av elegans.
Vi blir visade runt i deras vinkällare.
Och så ska vi då få smaka på några av deras viner, sammanlagt sex stycken.
Först kommer ett vin framställt av Dolcettodruvan. Det är ett Dolcetto d'Alba, från 2013. Detta är ett friskt vin i ung stil, med en trevlig doft och en ren fruktig smak. Det är endast lagrat på ståltank, och kan drickas som ett "everyday wine", och man kan säga att det är ett elegant lunchvin som är bäst att dricka ungt. Det går att lagra i två till tre år, sedan tappar det sin friskhet. Detta vin är det billigaste av de röda, och "alla" odlar Dolcetto. Det är ett karaktäristiskt vin, som säljs mycket till USA. Det kostar 3 Euro.
Det har en hög syra, är väl balanserat, och passar bra till mat. Man kan lagra vinet några år för att få ner syran, men det är fantastiskt fint även nu. Om vinet hade lagrats mer på fat skulle all syra ha försvunnit. Vinet är mycket elegant, och dess friskhet och elegans är något som vingården tycker är viktigt. Det tål en medellång lagring, vilket menas fem till sju år. En flaska kostar 11 Euro.
Nästa vin är ett Langhe Nebbiolo, från 2012. Vinet är till 100 procent framställt av Nebbiolodruvan, och från området Rabaja. Detta vin finns i Systembolagets beställningssortiment med nr 76953, och kostar då 187 kr, men det kan bara beställas till butiker i Stockholms län. Importör är Savino AB. Detta är ett vin som är gjort på en Nebbioloklon med en låg produktion, där produktionen minskar efter 25 år. Vinet kommer från den yngsta delen i vingården, från ganska unga vinrankor. Detta vin är mer klart och elegant, det har en fin kropp, är fylligt, och med en ganska ljus färg. Det är lagrat ett år på stora fat. Vinet har en bra doft som man kan dofta på länge. Det har en fin varm frukt, med en syrlig ton som man känner redan i doften. Vinet har en fin mogen frukt i smaken, med en finess och en liten torrhet som ändå inte tar över. Det har en bra frukt hela vägen. Vinet kan lagras medellänge, dvs mellan fem och sju år. Det kostar 10 Euro att köpa här.
Vi får prova ett Barbaresco, Rabaja från 2011. Det har lagrats på flaska i två år efter fatlagringen. Detta är en viktig årgång för vingården, då det är ett vin med större doft, mer intensiv frukt, nästan med portvinsstuk. Det har mycket runda tanniner och bra syra. Det är en typisk och traditionell Barbaresco som inte går att göra någon annanstans. Det kan lagras i 20 till 30 år och kostar 22 Euro.
Därefter får vi prova ytterligare ett Barbaresco, Rabaja, men från 2003. Detta är ett mjukt, lite rundare, komplext och otroligt varmt vin. Det kan lagras i ytterligare fyra till fem år. Vinet hade inte så mycket syra från från början, då både 2002 och 2003 var svåra år. Det var mycket regn 2002 och mycket sol och värme 2003. Detta vin har fina mognadstoner, med murkna löv och läder. Det är ett snabbmognande vin, till skillnad från årgången 2011 där mognaden kommer att gå långsammare. Det här vinet har mer russin, mer bränt, vilket kommer sig av värmen år 2003. Det är ändå samma storlek på frukten. Vinet kostar 30 Euro.
Så här trevligt hade vi det under provningen, och lite tilltugg fick vi också.
Efter att ha provat alla dessa välsmakande viner så får vi äntligen handla med oss dessa hem.
Och nu är det dags att åka vidare med bussen från Cortese, till nästa vingård.
Här kan vi se en broschyr som vi fick hos Cortese.
